Snart skjutsar pappa mig till ridningen. Funderade imorse på att hoppa över o gå o träna istället. Träning känns som om det skulle funka just nu. I detta läge. Det enda sättet att tänka på nåt annat, att fokusera på nuet och träningen och inte det som har hänt. Det hände lite för mycket. Men jag kan inte skämmas för det. Det går inte ihop. Gymmet är ett väldans bra sätt att få ur sig alla känslor. Att springa på löpbandet eller crosstrainern tills man mår illa känns så mycket bättre än att handskas med jobbiga tankar och känslor. Men sen under dagen ångrade jag mig och ska rida i alla fall. Jag ser fram emot det. Jag ser fram emot att kunna fokusera på nåt som måste ha all min fokus. Om jag hinner så åker jag till gymmet imorgon. Längtar fruktansvärt mycket. Men sen så ska ju utklädnad till nollningen fixas.