Jag har varit på ett härligt bra humör hela dagen. Kan ha varit för att jag fick i mig både chokladboll och annat gott. Utöver det drack jag en energidryck som piggade upp mig rejält efter några få timmars sömn. Slutade riktigt tidigt för att vara onsdag, sista lektionen var inställd och kören efter det också. Fick gå hem redan vid halv två!

 

Men mitt humör skulle sjunka ganska lågt fick jag inse senare när jag träffade upp gårdagens drama utanför skolan och pratade. Jag som trodde att problemet var löst. Nu fick jag bara veta den egentliga sanningen. Vi promenerade i en timma och gick och pratade om alltihopa. Denna gång ger jag mig inte. Särskilt inte när personen kollar mig i ögonen och säger att den funderar på att ge upp vår vänskap pga ett en annan människa. Jag tänker stå upp för mig själv och inte acceptera nån halvdan vänskap när den personen tycker att det duger. Säger personen upp vår vänskap blir jag förbannad. Kasta allt i soptunnan. Vet inte om det kommer finnas sorg, bara ilska. Allt eller inget ska det vara. På bådas villkor. Vi kom inte fram till något. Jag beslöt mig för att åka hem. Gav en kram och såg förtvivlan i dens ögon. Men jag tänkte inte ge vika för det ledsna ansiktsuttrycket. Jag förtjänar respekt, så mitt arga stoneface satt kvar när jag gick mot bussen. Fortfarande stark. 

 

Nu sitter jag med en ganska stor uppgift elevkåren har gett mig. Katedral by Night är ju nästa torsdag och jag som är med i PR-utskottet och gör deras affischer fick uppdraget att även snygga till deras schema som de ska ge ut till klasserna imorgon över vad som gäller denna kväll. Det är rörigt kan jag säga och det är mycket som ska in på liten yta. 

 

Jag har lärt mig att tyda min kropps signaler. Så fort jag hamnar i nån form av chock så börjar jag frysa och skaka. Det har hänt några gånger när jag har fått reda på vissa saker. Det är inte kul att uppleva situationen psykiskt och inte heller fysiskt, vem gillar att råfrysa? Idag hände det. En omtyckt vän har inte hört av sig och så får man ett sms som förklarar allt och vänder uppochner på ens tillvaro. Blev sårad och förbannad. Vi mötte up på stan och allt gick att lösa. Eller jag hoppas att det löser sig. Jag vill inte förlora en vän. 

 

Jag har insett hur mycket jag har lärt mig detta år. Jag har det normalt sett inte jobbigt i mitt liv, varken i skolan eller personligt. Men från början av årsskiftet har det hänt så mycket som har påverkat mig hur mycket som helst. Från allt som har sårat mig har jag lärt mig någonting nytt, hur man kunde ha gjort bättre och hur jag går vidare. Hade jag bara varit lycklig hela tiden hade jag aldrig vetat hur man ställer sig upp igen efter ett fall. Mycket syftar jag på kärlek. Jag vet vad jag förtjänar för kärlek nu och jag accepterar inte vem som helst bara för att få någon. Det ska vara på lika villkor. Jag vet att jag har förändrats, men till något bättre. Någon starkare. 

För några veckor sen drömde jag om att köpa hundra jeans från Gina Tricot. Häromdagen var gick mamma och jag på stan för att hitta två par vinterskor åt mig. Utöver det fick jag ett par jeans och även två tröjor. Jeansen är ett av de par som jag har kikat på tidigare! 

 

Grejen med Ginas jeans är att de sitter så otroligt bra på mig och fångar upp alla former och valkar som kan hoppa fram omedvetet. De är väldigt stretchiga och det är superskönt. Jag önskar att de skulle göra tusen färger till i denna modell. Den är underbar. Mina nya favvojeans definitivt. 

 

Okej. Halloj. Kan man säga halloj? Det låter ju helt ok, men ser ju astöntigt ut när man skriver det, haha. Jag kanske är astöntig. 

 

Idag dissekerade vi saker på biologin. I högstadiet tyckte jag inte att det var jättekul att skära upp en stackars fisk och gegga med dess insida. Istället för att sticka kniven i ett hjärta hade jag hellre suttit och pluggat biologi teoretiskt. Men när läraren ställde en bytta framför näsan på mig med hela köret så var det inte mer än så. Förutom att det luktade konstigt. Inte fisk nej, men kött. Blod luktade det. Det var inte så äckligt som jag trodde att det skulle vara, det var jag som stod och höll i både hjärtat och skalpellen och geggade som bara den. Det hela var väldigt fascinerande måste jag säga. Lite kul också. Nu sitter lukten kvar från blodet i mina näsborrar och synen av hålet från luftstrupen sitter klistrad på hornhinnan. Uäk. 

 

Från ett litet lamm. Buhu.