Som om gårdagen inte kunde bli pinsammare. Tydligen hade jag fel. Den här gången hände det inte i skolan utan på en allmänn plats. Också allmänt känd plats. Nämligen inne på Espresso House.

Malin och jag satt inne på Espresso House och fikade. Skulle gå och hämta vatten. Trippar fram i mina klackar och trippar tillbaka med långa medvetna steg. Plötsligt spräcks min rosa bubbla och jag halkar på något som var menat att ta livet av mig, mitt i rummet så att alla kan se mig. Jag ramlade inte, vilket var en helvetes tur för då hade jag sjunkit genom jorden och Malin hade suttit i tårar av skratt. I kampen om att hålla blanasen i schack svajar armarna omkring och jag ger ifrån mig ett underligt läte - ni som känner mig vet vad jag menar, mitt typiska "WHOOPS". Om jag inte hade flaxat med armarna och samtidigt låtit som en papegoja hade jag nog smidigt kommit undan. Men flaxandret innebar också problem för vattnet i min hand. Ödet lät mig inte komma undan med enbart ett djurbeteende utan minsann halva glaset skulle skvätta ut och säga SPLATT. Mitt framför mig i centrum av alla bord. Det var ju inte lite vatten heller. Jag hade nog accepterat min klumpighet vid det stadiet om inte ödet hade varit så jäkla girig och placerat en skock snygga killar mitt framför näsan på mig. Som min alldeles egna lilla publik. Trevlans trevlans. Jag kan ju också nämna att Malin tyckte minsann att det hela var HIMLA kul. Jodå. Helvete.

Det var min dagliga dos av klumpighet. Skulle dessutom köpa ett par jeans inne på Gina. Står vid kassan och ska betala. Hon har redan lagt in jeansen i kassen när jag inte hittar mitt presentkort. Fick gå där ifrån tomhänt.

Godnatt hörrni.