För två veckor sen var jag på min kusins bröllop. Jag har aldrig tidigare varit på ett bröllop, förutom mina föräldrars då. I och med att min kusin är ganska ung som gifter sig, 21, så hade jag hoppats på att det skulle vara väldigt ungdomligt. Det var mer traditionellt och avskalat. Men det gillade jag med. Väldigt trevligt, träffade lite nya ansikten  och så. Hade det varit mitt bröllop vid den åldern (herre jävlar, typ om fem år) hade jag hittat på en massa roliga och knasiga saker, bara för att det är kul. Allt måste inte vara perfekt. Jag lovar, det hade blivit vilt! 

 

Vi fick inbjudan några månader innan och redan då funderade jag på om jag skulle sjunga på deras bröllop men jag tog aldrig tag i det, och då var det försent. Det var dock två andra tjejer (en av dem syster till bruden) som sjöng en låt. En av dem hade en gitarr också. Efter det var det en liten paus från middagen. Då kom mamma fram och sa att jag borde ha sjungit någonting under bröllopsdagen. Jovisst, försent nu. Men det gav mig ändå en idé. Så jag bad om att få låna flickans gitarr (som var otroligt ostämd). När alla hade satt sig ner från middagspausen ställde mig jag i mitten av rummet och sa att jag skulle framföra en låt. Improviserat. Sedan tidigare kunde jag en låt och just i det där tillfället vid bröllopsmiddagen passade låten utmärkt. Jag sjöng "when you say nothing at all" av Ronan Keating. Det var nervöst kan jag säga. För när det är en sång liten "publik" känns det så blottande. Det är så personligt därför att när man är klar, kan man se på allas ansikten hur det hade gått. Är det en större folkmassa, som på Katedral med ca 400 pers i aulan, är det annorlunda. Mindre personligt och därför mindre nervöst.