Efter att Nadjis och jag hade bakat klart (jag gjorde inte så mycket, bra vän), satte vi oss framför tvn för att se En oväntad vänskap. Den var en riktigt riktigt fin film. Skrattade och grät i samma veva. Jösses. SE DEN.

 

När jag var på väg hem smsade pappa att han skulle ut och springa. Fick ryck och bestämde mig för att hänga på. Jag har inte sprungit spåret sen 22 juli. Det är ett jävla bra tag sen. Sen dess har jag enbart gymmat och gått/sprungit till och från gymmet. I samma veva har jag varit sjuk i en vecka också. Rättare sagt för två dagar sen. Och med septembers debut så slog jag mitt personliga rekord. Otroligt. Senast jag gjorde det var i maj. Najs!

 

Tycker om dig hyfsat.