Alla som är i ett förhållande uppmanas väl nån gång att inte tappa kontakten med sina vänner. Det stämmer ganska bra att man vid de flesta tillfällen bör ta vara på sina kompisar. Många gånger har jag hört, och själv sagt, att om det nån gång tar slut så kanske du inte har dina vänner kvar. Finns det någon skillnad mellan att aktivt välja sin pojkvän framför vänner och att omedvetet göra det? Blir jag tjejen som alltid hänger med sin pojkvän eller blir jag tjejen som gör vad som känns rätt - följer sin magkänsla?

 

På senare tid har jag märkt att jag har allvarligt börjat fundera över mina vänner. Vilka jag bör umgås med för att jag ska må bra som person. Jag är medveten redan nu att Oscar gör mig väldigt glad och skulle många gånger om välja att umgås med den personen framför att göra andra saker med andra. Kanske beror det på att jag hellre myser med den jag tycker om mest än att gå ut på krogen eller ha en tjejkväll där man bara sitter och snackar skit? Jag tycker om att umgås med personer som jag har en djup relation med så att det känns äkta när man umgås. Det är få personer som jag är så nära med och dom träffar jag ganska sällan. Vänner som bara ger mig en ytlig relation ger mig ingenting. Jag är nöjd med vad jag har för tillfället och därför tror jag inte att jag anstränger mig för att lappa ihop de krackliga relationer som har utvecklats till något ytligt. Nej jag är inte tjejen som alltid hänger med sin pojkvän, jag är den som väljer att umgås med den som får mig att må bra. Ändå kan vi bara umgås på helger.

 

Jag tog upp ämnet med O lite försiktigt. När vi dejtade umgicks han lite mer med sina vänner och var ute lite oftare. Jag föreslog - "Vill du inte gå ut och träffa dina vänner lite oftare? Vore tråkigt om ni gled isär ..." Nu efter att jag har rabblat för mig själv här på bloggen så kanske det är lite likadant för O som för mig. Han hade svårt att svara på mina frågor och påståenden. Till slut sa han med puppy eyes - "Jag tycker så mycket om att vara med dig". Då smälte mitt hjärta.